När jag stod på flygplatsen i väntan på att boarda planet den morgonen i början av februari undrade jag vad jag egentligen gett mig in på. Jag hade aldrig tidigare rest ensam men var inte märkbart nervös.
Den nervositet och osäkerhet som fanns hos mig försvann så fort jag klev av planet.
Jag var redo för 6 veckor i Ghana och väl framme på barnhemmet kändes det som jag aldrig ville lämna. Alla dessa underbara barn, människor bland lokalbefolkningen och volontärer jag stötte på. Jag blev enormt fascinerad av att se två helt olika kulturer samspela så väl tillsammans. Jag anpassade mig efter dem och de anpassade sig efter mig. Det var en fungerande enhet och det fanns inget vi eller dem.
Jag gillade att leva det simpla livet där tid och stress inte spelade någon större del av deras vardag. Att vara volontär i ett land där de inte alltid har resurserna som krävs till att leva ett gott liv fick mig att känna mig extra uppskattat och behövd. Att kunna hjälpa dessa barn på en daglig basis och upptäcka att tid, tålamod och uppmärksamhet är de mest värdefulla gåvor man kan ge ett barn. Ett tack kändes mer värdefullt i Ghana än vad det någonsin gjort här hemma.
Just där jag befann mig i Ghana var det rätt gott ställt. Fattigdom i söder var inte påtalande på samma vis som i norra delarna av landet. Jag besökte den norra delen tillsammans med en belgisk volontär som arbetade på samma barnhem, och kontrasten mellan söder och norr var extremt påtalande. Både gällande fattigdom, kultur och religion. Att se dessa kontraster och sedan att kunna jämföra med min vardag här hemma har fått mig att omvärdera en hel del, jag har dessutom vuxit som person genom denna erfarenhet. Att åka på denna volontärresa är bland de bästa saker jag gjort under mitt liv. Jag ångrar ingenting, och jag hade definitivt kunnat tänka mig att göra om det.
Att komma hem efter 6 veckor i Ghana var inte helt fel, men jag kände mig inte fullt redo att lämna människorna och värmen. Jag hade gott kunnat stannat ett par veckor till, kanske till och med månader. Jag är generellt ingen emotionell person och pratar ogärna om känslor, men att ta avsked av människorna i Ghana när det var dags att åka hem var bland det värsta jag varit med om. Avskedet gick ända in i själen och att inte veta om jag någonsin skulle få återse dessa människor igen gjorde verkligen ont. Min kropp är nu hemma i Sverige igen, men mitt hjärta lämnade jag kvar i Ghana.
Zara, volontär i Ghana
