Den 6 mars 2016 blev jag lämnad på flygplatsen i Göteborg. Jag hade väntat på denna stunden i närmare 6 månader och nu var jag äntligen där, början på min livs resa.

2 flygbyten och 24 timmar senare landade jag på den lilla flygplatsen i Bulawayo. Där blev jag upphämtad av Nicki som körde mig till projektet. Det var ett familjeägt projekt och Nicki va frun i huset.

Jag var lite blyg till en början men kände mig väldigt välkommen. Vi bodde i små stugor på projektet så man var hela tiden tillsammans med de andra volontärerna och blev snabbt en del av familjen. 

Arbetsdagen började kl 8 och då skulle vi börja med att mata djuren. En del djur ska ha frukt och grönsaker och andra ska ha kött. Breezer ett litet busksvin blev snabbt en av mina favoriter. Väldigt kräsen i maten men ”cerelac” var något han älskade, ni vet sån där gröt man ger till små barn när dom är runt halvåret.

Några av djuren, till exempel nattaporna skulle matas med gräshoppor. Så det var också en av våra uppgifter, att fånga 100 gräshoppor tillsammans varje dag. Inte det lättaste, tror jag fångade 2 st första gången på en hel timme. Som tur var så blev jag bättre och fångade runt 30 st efter några dagar. 

Kl 09.40 varje dag hade vi ”tea-time”.

En halvtimmes rast på förmiddagen då man kunde ta sig en kopp te tillsammans med de andra volontärerna. Det kändes välbehövligt efter gräshoppsjakten. 

Mellan 11-12 hade vi våran ”animal-time” En hel timme att bara umgås med djuren. Allt från de små antilopbäbisarna till den lite större servalen Prince som bara älskade uppmärksamhet, men var beredd på att dina kläder blir blöta han är nämligen en mästare på att dregla. Går du in till Henry som är en örn får du vara beredd på att sitta där hela timmen hon(ja det var faktiskt en flicka) älskade att bli klappad och kunde inte få nog av uppmärksamhet. Tyvärr har hon bara en vinge så hon kommer aldrig kunna släppas ut i de vilda. 

Sedan var det lunch kl 12 och efter det var det dags för djurmatning igen. En stor och viktigt del av arbetet är nämligen just att se till att djuren får mat i rätt tid.

På eftermiddagarna kunde arbetet variera från att hjälpa till med städning av burar och snygga till i inhägnader, hugga grenar till antiloperna och rensa frukt från fruktbilen. En dag fick vi hjälpa till med bygget av en plattform till några av lejonen.

När solen går ner så ryter lejonen i kör. Det kan höras från flera kilometers avstånd tänk då när du går förbi deras inhängnad på kvällen. Glöm inte ficklampan då det blir kolsvart, men ta också en titt upp mot himlen. Jag har aldrig tidigare sett en så stjärnklar himmel.

De från projektet tar även med en på lite utflykter. Jag hade turen att få följa med på en hel del. Redan min tredje dag på projektet fick jag följa med när en antilop släpptes ut i de vilda och oj vad den skuttade och sprang. Samma dag tog vi med en annan antilop som skulle rehabiliteras på projektet för att sedan förhoppningsvis kunna släppas ut igen.

Jag fick även åka med till en skola och träffa barnen där. Vi lämnade över lite gamla böcker som de kunde ha användning för men även gamla kartonger och annat ”byggmaterial” till barnens bild och pyssel lektioner.

De på projektet hjälper dig gärna att arrangera en resa till Victoriafallen och det är helt fantastiskt att stå där och se de enorma vattenmassorna dundra ner. På plats vid Victoriafallen finns det mängder med saker att göra. Jag till exempel hoppade bungyjump, åkte helikopter, red på hästar, var på kvällssafari där du får se en hel del djur, åkte båt och såg flodhästar och efter det ska du verkligen försöka hinna med ett besök på ”The Boma-restaurant” där du kan få prova på lite Afrikansk mat som impala och vårtsvin till exempel.

Vi var även på utflykt i en nationalpark där du kom riktigt nära noshörningarna. Vi gick ur bilen och vandrade inåt i bushen och vi kom så nära noshörningarna ca 10 meter i från oss låg dom. Efter det åkte vi och hälsade på en man i en fattig by som berättade om när han blev attackerad av en leopard!! Läskigt spännande!

Nu har 3 veckor gått och jag har bara en vecka kvar, men inte var det slut på utflykter för det. Jag fick nämligen åka med när de skulle göra sökningar och mätningar på leoparder och hyenor. En del av djuren där har nämligen ett halsband på sig, ingenting som kan skada eller vara i vägen för djuret vid jakt. Utan enbart för att projektet följer dem och även för att de ska kunna spåra djuren om de skulle bli skjutna av tjuvjägare vilket tyvärr händer ibland. Vi gick och gick rätt in i bushen med våra antenner för att hitta rätt punkter för sökningen. Signalerna svarade med att halsbandet fanns i närheten men var inte i rörelse, alltså hade leoparden tappat det, förhoppningsvis. De kunde också vara så att man hittade halsbandet och en död leopard… Efter 4 timmars sökande hittade vi äntligen halsbandet och som tur är ingen död leopard. Så vi tog med halsbandet tillbaka till projektet. 

När vi kom tillbaka till projektet hade jag bara 3 dagar kvar och jag fattar inte hur en månad kunde gå så fort. 
Det var riktigt jobbigt att säga hejdå, man kommer varandra så nära på så kort tid! 

Jag har haft en helt fantastisk månad i Zimbabwe, en resa jag aldrig någonsin kommer glömma!

Josefin