”Det är ingen vanlig resa, det är en tidsresa.

För det jag möter är inte bara en annan värld,

utan också en annan tid och andra förutsättningar.”

-Barbara Voors

Barbara Voors har helt rätt, det är som en helt annan värld. En värld utan elektricitet, en värld utan fri tillgång till vatten men framför allt en värld med en helt fantastisk kultur och befolkning.

Jag gav mig i väg helt själv för att vara volontär på Mgahinga community  Nursery and Primary School i Uganda och det är utan tvekan det bästa jag någonsin gjort. Bara att få chansen att bli en del av deras samhälle och få ta en del av kulturen är en fantastisk upplevelse. Just att åka iväg själv har både sina för-och nackdelar. Åker du själv blir du en del av samhället och kulturen på ett helt annat sätt än vad man blir om man åker i grupp. På fritiden gjorde jag saker som alla andra i byn hade för sig. Saker som gå till kyrkan, promenera till marknader eller åka boda-boda (motorcykeltaxi) in till staden Kisoro 15km bort.

Det blev att jag undervisade i engelska och matematik, vilket var en stor utmaning då det inte var alla barn som förstod min engelska. Men med teckenspråk, pekande, läroböcker, ritande och skrivande på svarta tavlan förstod vi alltid varandra till slut. Sång och dans är en stor favorit i skolan, de lärde mig sången och jag lärde dem, ett av de finaste ögonblicken var när de sjöng “Feliz navidad” på skolavslutningen (även på svenska!).

Mina vardagar spenderades på skolan mellan halv nio och fem. Efter skolan var det olika vad jag hittade på. Ibland gick jag direkt “hem” och drack te, men ju mer av samhället jag lärde känna och ju längre tid det gick, ju mer vågade jag utforska och upptäcka. Både på egen hand och tillsammans med några av lärarna som blev mycket goda vänner till mig. I Uganda finns tre stora nationalparken och jag besökte två av dem. Den häftigaste upplevelsen var utan tvekan när jag  gav mig iväg på Gorilla Tracking i Bwindi National Park. Wow, det häftigaste jag någonsin sett! Jag nog aldrig varit rädd, trött och så exalterad på samma gång någon gång innan.

Att komma iväg och se en verklighet som är så långt ifrån sin egen är minst sagt krävande, både psykiskt men även fysiskt. Hemlängtan är något som kommer smygandes automatiskt men det är bara till man mer kommer in i vardagen sen vill man inte därifrån, tro mig!

Hade jag fått chansen att åka tillbaka till mina vänner i Mgahinga i morgon hade jag packat väskan redan nu och gett mig av igen, utan att tveka.

– Ebba Fridh, volontär i Uganda 2014