Sommaren 2018 spenderade jag tre veckor på Childrens Community Center i den albanska huvudstaden Tirana. Tre veckor som fick mig att känna varenda känsla i känsloregistret. Tre veckor som gav mig nya erfarenheter och upplevelser. Tre veckor som gav mig en inblick i hur olika de förutsättningar vi föds in till ser ut och hur orättvist livet faktiskt är. Hur det är att volontärarbeta är svårt att sätta ord på eller beskriva för någon annan. Det är något man själv måste uppleva för att förstå.
Till centret jag jobbade på fick barn från Tiranas fattigaste område som var mellan 5 och 18 år gamla komma för läxhjälp, roliga aktiviteter och stöd av olika slag. Centrets personal jobbade också med föräldrarnas och samhällets syn på barn och deras rätt till undervisning och att ta egna beslut.
Första dagen på projektet fick vi en rundvandring i området där centret ligger och barnen bor. Det var ingen rolig syn. Husen ser fallfärdiga ut, de hus som faktiskt är hus. En hel del av bostäderna är bara skjul byggda av plåt. De allra flesta i området saknar vatten och el. Att det här ska föreställa ett hem och en trygghet för barnen är svårt att förstå när det ser ut som om taken när som helst ska rasa in eller elkablar börja brinna.
Centret har öppet för de yngre barnen på f.m. och över lunch, efter lunch kommer de äldre barnen. Veckorna jag var där var det sommarlov i albanska skolor och det innebar att det var roliga aktiviteter och pyssel som gällde för båda grupperna. Dans och fotboll var väldigt populärt men vi hittade på mycket annat också. Då och då gjorde man också olika typer av utflykter med barnen, när jag var där fick vi tillsammans med de äldre barnen åka till en av stadens bunkrar som nu är ombyggt till ett museum, det var väldigt uppskattat av barnen.
Att resa själv som volontär är läskigt, absolut. Det är dock ett alldeles utmärkt sätt att lära känna sig själv bättre och utvecklas som person. Nu hade jag turen att både jobba och bo tillsammans med andra superhärliga volontärer och det underlättar definitivt. Då har man någon att upptäcka staden med och hitta på roliga saker att göra över helgerna. Albanien har mycket att erbjuda, högt över mina förväntningar.
När mina veckor i Albanien var över och jag stod där på flygplatsen i Tirana var det med blandad känslor. Det skulle bli skönt att få komma hem till det och dem man känner och kan. Samtidigt var det jobbigt att lämna. Värst var såklart att lämna barnen och alla kramar man fick men också alla de andra jag träffade som var så trevliga, generösa och hjälpsamma så jag knappt kan hitta ord för att beskriva.
När jag nu i efterhand tänker tillbaka på mina veckor i Albanien är det två saker som slår mig mest; hur svårslagen känslan jag hade när jag fick busa och skratta tillsammans med barnen var och hur det faktiskt är så att dem som har minst är villiga att ge mest.
