Karins resa i Ghana

 Här kan ni läsa om Karins upplevelse i Ghana.

 

GHANA, del 1

 

Det du kommer att läsa här i mitt flöde framöver kommer att uteslutande handla om min resa till Ghana. Just nu är jag på väg till Arlanda för att bo på hotell över natten och sedan flyga i morgonbitti.

Om du vill, så häng med på min resa. Jag kommer uppdatera då det går.

Det kommer bli tankar och känslor från en annan del av världen.

 

Ghana del 2

 

Redan då jag byter flyg i Amsterdam, känner jag att jag har övervunnit rädslor som jag till viss del burit på tidigare.

Inte bara att lämna man och barn hemma, utan att resa själv. Ingen trygg charter utan själv.

Ju närmare avgång och gaten där flyget till Accra avgår, mörknar hudfärgerna allt mer. Vi är inte många av min kulör och bara det är en upplevelse i sig.

Det visade sig vara ett stort flygplan vi skulle åka med sedan. Jag satt precis vid vingen och hade rad 24, och gissar att det var lika många rader ytterligare. Och varje rad i sig bestod av 10 säten.

Blev serverad god mat, och hann med att se två filmer, samt sova i kapp det jag missade i natt. En riktigt skön flygtur, om än lång. Lämnade Arlanda kl 11.00, och kom fram  vid 22.00, med mellanlandning i Amsterdam då.

Väl här fick jag sedan dra tillbaks klockan två timmar.

 

Det var en lååång kö till passkontrollen, där både vaccinationshäftet för Gula febern skulle visas, samt ett ytterligare visumsintyg. Blev lite orolig då jag märkte att flera stod och dividerade vid kassorna. Men jag gjorde mig så trevlig jag bara kunde och var tillmötesgående och fick lätt passera förbi. Stämningen var ändå ganska mysig på flygplatsen, då ett liveband spelade smäktande kärleksballader i bumpa-bumpa-takt.

Jag nynnade med i Josh Grobans You raise me upp, och var glad över den annorlunda takten, som gjorde att låten löt mer lättsam.Annars hade jag nog brutit i hop. Den låten är ju så fantastisk i sig.

Utanför flygplatsen var värmen slående. Dofterna eldiga och varma. Riktig utomlandsdoft.

Det var fullt tryck på taxibilar och bussar,och människor som ville att jag skulle åka vidare med just dem. Men så helt plötsligt så såg jag i vimlet VOLONTARRESOR på en skylt, och två glada ansikten välkomnade mig till Ghana.

William, drygt 40 år och Dennis ca 20 år.

Tänk så galet egentligen, att jag hoppade in i deras bil, med mina två stora resväskor på bilflaket, lite enkelt fastbundna med ett rep, och sedan åkte vi ut genom huvudstaden Accra. Och fort gick det, och bilbälten var det inte tal om.  I nästan en timma åkte vi, och i slutet på små och dåliga vägar. Och så var det mörkt. Varmt. Fönsterrutorna nerdragna. Och så samtalade vi, som om vi känt varandra länge, jag, William och Dennis.

Om min oro att komma hit, fast med glimten i ögat. Om livet i Ghana. Om framtiden, tron på det bättre med den nya presidenten. Om mina barn, och Williams barn. Om kyrkan, Guds tron, som är väldigt viktig för många här.

Vid större vägkorsningar, såldes det frukt, tidningar, dricka. Kvinnorna bär allt på huvudet. Dennis köpte en apelsin som vi delade på i bilen och en påse bröd.

Fint.

I natt sover vi i Tina Duahs hus. Hon är en samordnande kvinna för barnhemsprojekt runt Accra. Känns som om det ligger på landet, men svårt att avgöra i mörkret. Jag ligger i mina sidenlakan, nyduschad och med airkondition på för fullt.

Lite svårt att smälta allt. Men nu är jag här. I Afrika. Själv, men buren av många av er i både tankar och böner. Det känns gott. I morgon ska jag träffa Tina.

 

 

Ghana del 3

 

Vilken helt makalös dag! ️️️

 

Ibland är det som att jag måste nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen är här. Den här resan går inte att köpa för pengar, så känns det. Detta då det jag upplevt under dagen är så fjärran från det som man som turist vanligtvis har möjlighet att uppleva.

 

I Ghana äter man alla måltider själv. Man äter inte tillsammans alls. Så i morse åt jag min frukost som köksbiträdet ordnat åt mig, själv.

Det var ett stekt ägg, toastbröd och en form av nutella.

Under hela förmiddagen hade jag sedan privatundervisning ( eftersom det bara är jag som kom som volontär nu) om Ghana och livet här.

Måste säga att det var så fantastiskt att få bli undervisad av en 20-årig, fantastisk kille, som Dennis. Vi jobbade med mina Ghananska språkkunskaper med, och ärligt talat lät det bra, men försvann ganska fort med.

 

William och Dennis har sedan varit mina privata chaufförer idag( och jag tjatade till mig att få sitta fram, där det fanns bälte den här gången). Vi har växlat alla mina dollars till Ghananska cedi, även om jag i skrivandets stund inte blir klok över hur mycket det är ännu. Törs inte använda internet speciellt, då det är både segt och opålitligt, men framförallt dyrt. Får be Stefan kolla upp det.

Sedan åkte vi till ett mall och köpte radar-insektsspray, tvål, och presenter till min värdfamilj. Jag hade redan fixat en present till Susanna och Tess som är de svenska tjejerna här nere( samt dina presenter Lena), men att jag skulle få privata chaufförer, kokerska, övernatta hos Tina osv var ju mer än jag visste.

För ja, i Ghana ger man gåvor. Inte blommor eller ljus som vi gör hemma, utan det ska vara en present från hjärtat menar de. ( precis som om blommor inte är det, menar jag…️)

Oj vad svårt… fick beslutsångest… från hjärtat liksom…

Så Tina, koordinatorn för allt, hon fick mat och dryck, inslaget i cellofan med en stor lila rosett på, och blev överlycklig. Några andra fick en finare bodylotion eller bodyshower…

Sådana gåvor gillar de. Något som man har nytta av. Men från hjärtat…råder det delade meningar om, men…

 

Vi åkte sedan till stranden. Solen är så galet het här, så det här med att ligga och sola är helt uteslutet. Kommer inte få någon färg denna resan känns det som, eftersom jag hela tiden söker skugga.

Väl på strandens café, som drevs av områdets jamaicaner, hade William och Dennis med sig red-red( friterade bananer i en kryddblandning) och en bönsallad med sardiner i. Riktigt gott! Till det äter man kinkey( kanske inte stavas så…) som var malen majs, som man åt med händerna, doppade i böngrytan. Nästan som ett bröd i konsistensen.

Gott det med. Till efterrätt var det färsk ananas.

 

En jamaican hade sedan en privat trumlektion med mig på stranden. Jag skickar över hans fantastiska trummande, som även jag fick lära mig då jag kommer hem. Fantastisk!

När lektionen sedan var över, fullkomligt badade jag i svett( dock något som görs hela tiden här) och jag tog mig ett långt och salt dopp i Guinea bukten. Fick med mig en Ghanansk kvinna, hon som ägde strandshopen, samt hennes barn. Helt fantastiskt! Tänk så mycket viktigt som man kan få sagt bara genom att fråga; ”vill du bada med mig?”. Hennes livshistoria kanske jag berättar om längre fram… fast jag anar att det kommer många flera…

På vägen hem försökte jag filma och fota allt det jag fick uppleva av människovimmel, barfotabarn och kvinnor med små knyten på ryggen och kokosnötter på huvudet, från bilen.

Då detta inte uppskattades alltid, har jag bestämt mig för att låta de bilderna bli mina inre bilder, för resten av livet.

Dock gjorde Dennis lite tappra försök att fota i smyg från baksätet, så några bilder finns för framtiden.

Vet inte varför de känner olust över att bli fotograferade. Jag har mina aningar, men ska fundera vidare på det ett tag till först innan jag delar de tankarna här.

 

Vi åkte förbi den inhemska marknaden på väg hem. Köpte där två tyger, som jag eventuellt ska be en skräddare att sy upp till klänningar, a la Ghana-vis. Annars får de bli vackra bordsdukar, och en påminnelse om ett land, i en annan del av världen.

 

Middagen åts i ensamhet och tystnad. Tröttheten pockar på fast klockan bara är 19.30.

I morgon går när solen går upp över Ghana, åker jag till Tinas childcare, till barnhemmet som jag kommer att tillbringa min tid på kommande veckor.

Det om något ska bli spännande!

 

Ghana del 4

 

Jag befinner mig i Afrika. Mitt ute på landsbygden, själv, och på barnhemmet som jag så länge funderat på hur det skulle vara att komma till.

Together as one.

Jag har idag fått träffa Tessa och Susanna( samt hennes lille Leon) som är de svenska tjejer som tillsammans med Tina Duah, startat detta. Och alla ljuvliga små barn, men också ”mammorna” som bor här jämt.

Det är kontaktsökande barn. Sitter i knät, kramas, behöver tröst och uppmärksamhet, fast jag bara känt dem en dag.

 

Naturligtvis så förstod jag att det här kommer att bli en tuff resa och en resa för både själ och ️. Men kunde inte föreställa mig alla de nivåer av känslor som infinner mig i min kropp. Kommer därför att välja att visa med bilder ikväll i stället. Samt att orken tryter lite. Alla intryck, värmen och möten tar på mig. Fast på ett fint sätt.

 

Ghana del 5

 

Det är tidig morgon, runt 04,30, då jag hör att dagen vaknar till liv utanför mitt fönster. Ghananer är ett högljutt folk. Färgstarka, kraftfulla och mycket i ️ som de vill berätta om. Jag gillar det. Det blir enkelt att komma in i en kultur då de är helt öppna med att möta mig som jag är-vi har en del att lära av det hemma känner jag.

Klockan 06.00 går bussen till skolan för att ta de äldre barnen dit, och de yngre stannar kvar här, men det är mycket som ska hinnas med innan dess. Alla små barn ska kläs, frukost ska ätas och allt vara packat och klart. Och ni ska veta att många barn är små, riktigt små. Att få till skoluniformer med alla knäppta knappar rätt, är en konst.

Det tar en dryg timme för barnen att åka med bussen, och jag frågade Susanna om varför de har barnhemmet och skolan så långt ifrån varann? Och då berättade hon att det från början inte var tänkt att skola och barnhem skulle hänga i hop, men då den kommunala skolan som finns i byn närmast barnhemmet,är i så dåligt skick, samt inte uppfyller hur en skola bör vara enligt Susanna och Tessa (barnaga, lärare som kommer och går hur de vill samt en rektor med maktmissbruk), så väljer de att låta barnen åka den långa vägen för att säkra deras skolgång, även om deras skola inte alla gånger uppfyller vad de önskar och längtar efter själva.

Sammanlagt på barnhemmet finns 42 barn, i åldrarna 2-14 år.

Till själva skoldagen här, med de mindre barnen, så är det 10 barn som stannar från oss och så kommer det ytterligare 53 barn från närliggande byar.

Det är högljutt och även de små barnen förväntas sitta med och orka. De börjar dagen med ”workship”.

De ber för dagen, för varandra och de som betyder mest. Att de ska välsignades mat och tak över huvudet. De går runt i klassrummet och känner in rytmen i kroppen under tiden de sjunger och klappar. Lärarna är unga. Inte utbildade vad jag förstår, och jag blir så sugen på att få ge dem lite tips och idéer hur de skulle kunna förbättra klassrummets atmosfär och deras ledarskap. Men jag har lovat att inte ta det med dem, om de inte undrar själv eller jag får visa hur jag gör. Jag är här för kort tid för förändring.

Det är stekande hett idag. Söker skugga hela tiden. Och är bara med ett längre lektionspass idag. I eftermiddag ska vi göra pärlhalsband och armband med barnen, med material som jag har med mig hemifrån. Det blir roligt!

 

Här finns också två svenska volontärtjejer i 20-årsåldern med, Norma och Elin.Det känns tryggt för oss alla att ha varandra.

 

 

Ghana del 6

Valde att sitta med barnen i en mindre grupper efter dagens slut, och göra halsband och armband. Vi satte oss i skuggan under ett stort bananträd och samtalade och pärlade. Sedan kom nästa gäng osv… så mycket mysigare så här. Tack Erika för ert fantastiska bidrag från er förskola. Alla blev så glada!

En värdefull stund som jag kommer att bära med mig länge, länge.

Att samtala med barn är fantastiskt. Något vi borde ta oss tid att göra allt mer. De tröstar, kramas, skrattar och gråter med en. Och är uppriktiga.

Fint.

 

 

Ghana del 7

Dessa barn törstar efter uppmärksamhet och kärlek. Så fort jag sätter mig ner vill de upp i famnen. Det är tur att jag har två armar, två ben och en rygg. Det får plats många barn i min famn.

När det kommer volontärer hit, så stannar de ofta i en månad eller två. Så barnen

Är vana vid avsked. Människor som kommer och går, är aldrig roligt, men det funkar. Tror därför att de inte har några gränser för vad som är rimligt att få från en främmande människa, utan kniper all den kärlek som går att få.

Och kärlek får de… massor.

Tror ändå att de små 2-åringarna är de som behöver fyllas på mest just nu. De sträcker hela tiden sina armar efter mig. Ropar mitt namn, och tycker om när de fått sin stund, bara genom att få beröring och bekräftelse.

Inte konstigare än så.

En självklarhet för vilket barn i världen som helst egentligen.

 

Skrev ett tidigare inlägg om skolan.

För er som undrar kan jag berätta att frågan kom. Frågan om jag kan tänka mig undervisa. Och självklart. Och så tänker jag göra det på mitt sätt. Ska bli oerhört spännande och se om det fungerar eller inte i morgon.

Jag tänkte försöka effektivisera inlärningen av några bokstavsljud, lyssna på var i ordet ljudet låter, hur de formas osv… Sedan ska jag med de lite större barnen ha lite kreativa mattepass då vi tränar 10- kompisarna ( med kortlek, med pärlor på tråd, med en sång..ni vet…)

De har inte alls detta tänket då de lär ut, utan kör med call and respons. Jämt.

Tänkte sedan avsluta med att ha bildsamtal utifrån Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. ( fick den och ytterligare några andra av Emma och Micke på engelska) Det ser jag fram mot.

 

Tänker att jag inte kan förändra på hur pedagogiken är här, men jag kan genom min personlighet och mitt ledarskap som lärare, hjälpa dessa unga lärare här,med uppslag och idéer på hur man också kan arbeta. Att kreativt arbetssätt, där både musik, bild och lek vävs in på ett naturligt sätt- är ett vinnande koncept.

 

 

Ghana del 8

Att undervisa barnen i morse, gick jättebra. Och återigen, precis som i den svenska skolan, så handlar det om ledarskap. Att vara tydlig, förberedd och så handlar det även om personlighet till viss del. Kan jag engagera, exemplifiera och begå misstag men även kunna rätta till dem, att det är högt i tak och det finns ett passion att lära ut, då går det bra.

Barn i världens alla länder behöver ramar( tydlighet) och kramar. På det kommer vi långt.

Jag tror mig kunna vara lite ”1800-tals fröken” ibland, även hemma.Tex  för den åk 5:an som jag är mentor för, så hälsar jag alltid i hand på morgonen då vi möts. Och tittar dem i ögonen. Det är det viktigaste-bekräftandet om att du är sedd. Och lite underförstått så betyder det att; när du kliver över tröskeln nu in i klassrummet, så vill jag att du fortsätter med den känslan att du är sedd och bekräftad och att du bara kan slappna av i det. Behåll den atmosfären.

 

Det är ett val jag gjort, och något som jag gjort i alla mina 17 år som lärare. Det var så min fröken Christina gjorde under mina år som barn i skolan, och är något jag testade även i morse.

Relationen mellan lärare och elev ska vara tydlig men varm.

 

Samtalade med lärarna här om just detta, då de frågade under lunchen. Och de nickade och log då jag lyfte allt det goda de gör, deras förhållningssätt med barnen. Men passade också på att få ge lite tips och idéer på ett mer kreativt arbetssätt som ändå inte måste kosta så mycket.

Det var en fin stund.

 

Nu tror jag att jag pratat klart om skolan med er… men hoppas ändå att ni fått en liten bild om hur den fungerar här. Även om denna skola/detta barnhem är så mycket mycket bättre än andra runt omkring.

 

Fick idag chansen att följa med ett barn på sjukhuset, som fått malaria. Denna sjukdom som är så tuff för många.

Sjukvården kostar sååå mycket, att de flesta aldrig kan besöka den, utan dör.

Men här på barnhemmet så finns större möjlighet för barn med behov av sjukvård. Men vi skulle behöva mycket mer pengar för att kunna hjälpa fler. Tänker till exempel på mamman Aisha, som viskade i mitt öra i går att även hon drabbats av malaria och behöver gå till en doktor men inte har råd. ( hon äter just nu medicin, men den räcker inte så långt)

Själv sover jag under myggnät och hoppas klara mig. Äter även medicin då jag är här.

 

Och så tänker jag på två bröder här på skolan som har helt förvridna fötter sedan födseln. De skulle behöva genomgå en operation men det är just nu uteslutet. I morgon ska vi försöka att komma i väg till marknaden och köpa skor. Men att hitta något som passar honom är inte enkelt.

 

Så, finns du, som känner att du kan och vill, avvara någon slant och inte har gjort det… vet att de är av högsta värde. De går direkt till sjukvård i så fall.

 

 

Ghana del 9

Obroni-vit människa

 

Jag berättade lite tidigare om känslorna om att vara vit här. Och de känslorna har mattats av nu, då jag befinner mig på barnhemmet. De vet mitt namn och kallar mig därför inte obroni(-vit människa).

Det är viktigt det här med namn. Eftersom jag är född på en fredag( fick kolla upp det) så är mitt namn här: Efria Karin

Och de berättade att mitt namn faktiskt betyder: ”hon som bryr sig om andra”.

Blev lite rörd av det, då det har blivit ett litet signum för mig, enligt många.

 

Att vara obroni är bara något man ska tolerera, så länge man inte har en relation.

Men då jag presenterat mig och de kan mitt namn, är det det dom gäller.

De 42 barnen på barnhemmet har inga bekymmer med nya människor eller vita människor, men de mindre barnen från grannbyarna som bara kommer hit till skolan på dagarna, har svårt med det. Många som är nya av dem, har aldrig tidigare sett en vit person överhuvudtaget. Därför kan man känna ett slags utanförskap och nästintill ”hack kyckling” tills man kommit över den tröskeln.

Jag har tex fått ryta i från tårna att jag faktiskt är Karin och inte obroni. ( som i detta fall känns som ett fult slangord) Då blev det bra, men det var känslomässigt jobbigt. De barnen ville peta på mig, slå på benen, retas osv.

Men så fort jag markerade att detta inte är okej, och att de inte får vara med mig om de inte kallar mig vid namn, så gav det sig.

Här handlar det om det grundläggande, i livets skola; människors lika värde oavsett

hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Det är nyttigt för mig att ha fått uppleva ett utanförskap av denna sort, i det arbete som lärare, som jag står i hemma. Att för en stund kunna känna med deras utanförskap-de som kommer till oss.

 

Vi pratade om det på jobbet precis innan jag åkte faktiskt… vad vi på skolan ska kalla de ” nyanlända” på våra skolor för. ”Nyanlända” känns inte bra…hur länge är man nyanländ liksom?

Eller måste vi ha ett namn? Måste vi dela upp oss i ett vi och ett dem? Vi kom fram till det sistnämnda.

 

Vi har en hel del att fundera på ute på våra skolor, och även andra instanser i samhället.

Vi är ett VI och inget, vi och/mot dem.

 

Det blev min kvällsbön häromkvällen, då vi stod i ring och tackade Gud för dagen och de människor som vi mött… ” låt oss alltid kämpa för ett VI”.

Livet är för kort för allt annat!

 

 

Ghana del 10

 

I Ghana finns världens största sopberg, om jag förstått det rätt. Och världens farligaste. Mitt i Accra, huvudstaden.

Människor-kvinnor, män, barn- bor uppi detta sopberg.

Från andra länder skeppas det hit avfall främst från mobiltelefoner, datorer och andra tekniska prylar. Med andra ord-vårt överflöd. Det mest farliga.

Kunskapen om hur farligt det är att handskas med dessa prylar är så gott som obefintlig.

För er som är intresserade av dokumentären, sök på SVT play. Jag tror det är där den ligger, ett tag till.

 

Flyktingdebatten har varit stenhård vad gäller mobiler, upplever jag. Folk har yttrat saker som” ja men en smarttelefon har de minsann”, om människor som är precis kommit, eller sitter utanför Coop och Ica.

Inte förrän här inser jag att om det bara fanns en sak jag skulle kunna ge mitt barn om det vore på flykt, så vore det den bästa telefonen.

Telefonen som är livlinan då livet krisar, då jag känner mig missförstådd, då alla talar ett främmande språk som jag inte förstår. En telefon där jag kan meddela mig till omvärlden med bilder och texter, om det liv som blev mitt. När vi kommit från varann och tillslut får slå ner våra bopålar i varsitt nytt land. Då är den avgörande.

 

Det räcker bara att jag går till mig själv, här och nu. Utan att jag får skriva av mig här, dela bilder och upplevelser med er alla så skulle det här vara så svårt.

Så ensamt. Känna mig så utelämnad.

 

När jag åkte hit var jag så orolig för att tappa kontakten, genom att tex mobilen går sönder, jag blir rånad osv… min värsta mardröm. Mina pengar, mina prylar, mina kläder kan de ta, men inte min trygghet att bli nådd och kunna nå dem som betyder allra allra mest.

Så i mina väskor ligger telefonlistor på människor som jag skulle ringa om livet kniper. På gammalt hederligt vis.

Det känns skönt.

 

 

Ghana del 11

Idag har vi pärlat pärlplattor. Har nog aldrig svettats så mycket som då.

Jag satt nämligen vid strykjärnet och strök och hängde upp pärlplattor i band för glatta livet.

Detta var en nyhet för många. Inte bara de små, utan även en aktivitet för samtliga vuxna på barnhemmet.

De vuxna hann jag inte föreviga dock, eftersom alltid de minsta kommer i första hand, och då var processen i full gång.

Tack än en gång Erica Näsström  och alla fantastiska små, att ni delade med er av det som blev till glädje för sååå många. Hade jag anat det hade hela väskan varit till bredden fylld med bara pärlor.

Men vi har så vi kan göra minst ett 3-timmars pass ytterligare.

 

 

Ghana  del 12

Det är så stekandes hett här, så jag förstår varför dagen börjar vid soluppgången. Man måste utnyttja några av de något svalare timmarna på morgonen, innan hettan tar fart.

Det är intressant att man kan ställa om sig så fort och gilla läget, i att vara galet svettig hela tiden. Och smutsig. Riktigt smutsig.

Idag är det mitt-termins lov. Så även de stora barnen är här och inte på sin skola idag. Vi har ritat, fortsatt med pärlandet och lekt.

Och så är det också barnhemmets tvättdag. Alla barn tvättar sin egen tvätt. Så duktiga!

 

Man duschar två gånger om dagen här. Dels för renligheten men framförallt för att få lite ” kyla” i kroppen, skinnet,innan man går och lägger sig.

Jag som annars gillar solen, flyr den hela tiden, och anser att den bästa stunden på dagen är när solen går ner.

Fast det är också då jag längtar mest hem. Ni vet…

 

”Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam, utan spår.”

 

Pär Lagerkvist

 

 

Ghana del 13

Det har varit åskoväder här ikväll.

Ett åskoväder med dunder och brak, som pågick i nästan två timmar.

Ni som känner mig väl vet att jag har stor respekt för åska.

Jag kände mig så liten, så liten.

 

Barnen är däremot vana vid åska, och kanske var det det som gav mig modet att slappna av. Det slutade med att vi satt under tak precis utanför mitt rum och Norma och Elin( de 20-åriga volontärtjejerna), spelade låtar som många av barnen vrålade med till. Kan säga att både Frost och Lejonungens låtar är heta här.

Men främst är det Ghana-musik som gäller. När jag kommer hem ska jag länka en lista med deras favoriter.

Det är grejer det!

 

Men så kom regnet. Det befriande regnet som löste upp väderspänningarna en aning. Men barnen här gillar inte regn obegripligt nog. Tänker att de borde älska att stilla kroppstemperaturen.

Men istället gömmer de sig under baljor och påsar som om de vore gjorda av (farin)socker.

Har försökt mig på en bild, men det är så mörkt på kvällen. Alldeles, alldeles kolsvart och därför svårt att få till.

Hoppas nu på en god natts sömn. För i morgon bär det av till Cape Coast. Det ska bli spännande!

 

Ghana del 14

”En del undrar om slaveriet har upphört, men det har det inte.

Det har bara ändrat skepnad”.

 

Guidens sista ord på vår vandring genom Cape Coast castle idag.

Orden grep tag i mig.

 

Så jag låter de raderna få skrälla ( inte klinga)för sig själv med bilderna, och hoppas att de landar i oss var och en.

 

Ghana del 15

Det är söndag idag.

Det märks på alla uppklädda människor i färgstarka kreationer. Det är ett tjusigt folk, gananeserna. Inte bara i färgval på kläder, utan i deras sätt att uttrycka sig och röra sig. Stotliga liksom.

Idag såg vi mängder med människor på gator och torg, som var på väg till kyrkan. Det finns kyrkor lite överallt i stan. Små lokala församlingar och en del riktigt stora. Baptistkyrkor, pingstkyrkor och metodistkyrkor. Nästa söndag ska jag följa med Tina och Dennis till deras församling utanför Accra. Det ser jag fram mot. Alldeles bredvid hotellet där vi bor nu, finns en kyrka, vars gudtjänst började kl 09.00 och den är fortfarande i full gång nu fyra timmar senare.

 

Jag är ju själv uppvuxen i en troende familj, och även om jag idag inte är speciellt aktiv inom kyrkan, så upplever jag min tro som innerlig och varm. Och det är något som jag längtar efter att mina barn ska få med sig med. En slags trygghet, att de känner sig burna genom livet, på starkare armar än mina och Stefans. Precis som jag själv alltid gjort.

 

Under många år har gospelmusiken varit en viktig del i mitt liv. Ett sorts uttryck, en tacksamhet. Och sångtexten är väldigt viktig för mig, (även om gospelmusiken i sig är väldigt medryckande) och det har den alltid varit. Det är texten jag lyssnar till först. Texter då tacksamhet, hopp om det som ligger framför, glädje och sorg blandas.

 

Under mina år i Stockholm så sjöng jag med i olika gospelsammanhang, och även när jag flyttade till Stefan i Härnösand, så fortsatte jag men då genom att starta en gospelkör, Prisma Gospel.

Den har nu Malcolm Chambers tagit över, vilket jag är så glad och tacksam för.

Vilken gåva han är, för att inte tala om vilken talang han har.

 

Här hör jag gospel överallt. På radion, i butiker, på gatan. Människor lever gospel här.

Men jag tror att det är enklare att tro i Ghana än hemma, då de verkligen känner en sådan självklarthet att Gud finns med under alla livets omständigheter.

 

Så har du inte varit på någon gospelgudtjänst eller gospelkonsert på länge, kanske det är läge nu i höst?

Att våga bli berörd, genom livets alla omständigheter. Där och då börjar nog en inre resa på ett djupare plan, som jag tror att vi alla egentligen längtar efter och behöver.

 

 

Ghana del 16

Som ni vet är vi på en liten minisemester, från barnhemmet under två dagar, för att besöka och uppleva andra delar av Ghana. Då jag inte är här så länge valde vi att det blir lagom att åka till Cape Coast, en stad som ligger ca 2,5 timmar från barnhemmet,längst kusten.

För alla er som någon gång spelat spelet ”Den försvunna diamanten” vet ni att Ghana är det land, som är guldkusten på spelet. Och kommer man dit och har lyckan att få en smaragd eller rubin där, dubblas pengavärdet på stenen.

 

Det är oerhört vackra stränder här, och havet varmt. Som en guldkust, i det avseendet i alla fall.

Just nu ligger jag nedanför hotellet på stranden och skriver det här, medan ofantligt stora vågor slår in, och har en sövande effekt.

Men tidigare idag gjorde vi något helt annat, vi tog en taxi upp till ett regnskogsreservat. Det tog lång tid att ta sig dit, men det visade sig vara värt sitt pris.

Väl där blev vi guidade genom regnskogen på vingliga hängbroar, ca 40 meter upp i luften.

Jag kan knappt tro det, att jag faktiskt fixade den strapatsen, men det gjorde jag. Detta känner jag mig aningen stolt över då jag annars inte kan skryta om höga höjder för egen del.

 

Så… vad har jag lärt mig av detta förutom att jag badade i svett?

Jo att det alltid gäller att ha blicken mot målet. Stadigt och fast besluten.

Då går det.

Även för en sådan som jag.

 

 

Ghana del 17

Idag är vardagen igång igen och stranden nästan folktom, förutom då det är dags för att dra upp fisknäten. Då kommer det folk tillströmmandes och är en procedur som tar flera timmar och kräver samarbete och att många hjälper till.

I gryningen går fiskebåtarna ut från land för att lägga nät, och när näten sedan ska dras in är det fullt tryck på stranden. Det är som en arbetssång, då en leder och de andra svarar, samtidigt som de drar i tunga tunga nät. Några simmar ut i vågorna för att hjälpa nätet att komma rätt, och jag får nästan hålla andan, och räkna huvuden så att ingen slukas ner i vågorna.

Det är ett fantastiskt samarbete, där alla vet sin plats och vet vad som förväntas.

 

När det oerhört stora nätet väl är uppe så kommer kvinnorna, och då låter det som att man är i en riktig saluhall, där det säljs och köps fisk. Kan tänka mig att det fungerar som en auktion.

Barn ansluter och hjälper sina föräldrar att plocka rent i näten.

 

Vilken fantastisk morgon!

Kan inte bli annat än bra!