Min första resa så långt hemifrån, min första resa som volontär men inte min sista hoppas jag!

Den 1 februari 2016 klev jag nervöst ut från Goa flygplats och blev så glad och lättad när jag såg en man från min organisation möta mig med ett stort leende. Tillsammans gick vi iväg mot bilen och jag fick känna värmen av en ny dag som började. Med en himla fart for vi iväg. Han spelade härlig musik och försökte samtala lite om resan. Det var kor, hundar och människor överallt, barn på väg till skola och vuxna mot arbete. Dagen hade precis börjat, själv hade jag knappt sovit på 24h men jag var i Indien och äventyret låg framför mig. Framme på volontärcentret satt ett gäng tjejer och åt frukost. ”Var kommer du ifrån, hur länge ska du vara här, var ska du jobba” Genast kom frågorna och jag var glad om jag ens la någon av tjejernas hemland på minnet. De åkte iväg till arbete och jag och två andra nya tjejer fick ha en dag på centret, njuta av värmen, vila i hängmattan och se oss omkring.

Redan dag 3 blev det dags för arbete. På förmiddagen hoppade jag och två andra tjejer in i en bil och for iväg till Day care center, ett dagis. Det var inte bara jag som var ny denna dag, en liten pojke hade sin första dag på dagiset och följde lärarens varje steg. Själv satte jag mig lite bakom de andra, om man nu kan säga så i detta lilla rum där vi var en lärare, tre volontärer och 10 barn. Men jag fick möjlighet att sitta lite bredvid och ta in allt som hände. Dagen började med sång och lite gymnastik innan vi gick över till dagens uppgifter, allt från att färglägga, klippa och klistra eller öva alfabetet. Toabesök och utomhuslek hanns med innan läraren serverade lunch. Lite sång eller att göra klart uppgifterna låg på schemat innan bilen hämtade upp oss och vi rullade tillbaka till campet för lunch vilket blev ett skönt avbrott mitt på dagen.

På eftermiddagen var det dags att åka med till slummen för datorundervisning och Women Empowerment. Vi promenerade igenom slummen och överallt var det stora leenden, vinkningar och ”Hello” ”Hi”! Väl framme fick vi komma in i en kvinnas hem för att undervisa och umgås. En timme där gick väldigt snabbt. Flickorna var väldigt duktiga på att lära sig och jag är så glad över hur duktiga de är på engelska allihop!

Fyra veckor med busiga barn på förmiddagen som vill få uppmärksamhet genom att ropa ”Friend friend”, snabbt lär sig våra uppgifter eller gulligt ber om hjälp med sin lilla tofs på huvudet. Ibland får man hålla koll så de inte klipper sig i klänningen eller klistrar fast papperslappar på lärarens matta, nästa stund får man se till att de tvättar händerna ordentligt och äter upp sin mat. Sjunga ”Huvud, axlar, knä och tå” blev extra roligt när ”Friend” sjöng den ”fast fast” eller ”now sloooow” sen att hänga med i rörelserna var inte lika roligt som att skratta åt ”Friend” som var knasig.

Eftermiddagar i slummen med glada kvinnor allt från barn till äldre damer som inte kunde förstå hur vi påstod att det var så långt mellan Goa och Sverige, de såg ju på kartan att det var jättenära dit kan vi väl gå busenkelt… Inte riktigt en mysig promenad men inte så lätt för dem att förstå allt som finns utanför deras älskade Goa. Flickorna blev allt snabbare på datorn, stor bokstav, mellanslag och punkt var inte längre några problem efter att ”Sofia ma’am” varit lärare i fyra veckor. Svettigt och varmt kan man lugnt säga att det var i slummen på eftermiddagen men kvinnorna var alltid så vackert klädda, härliga färger, mycket tyg och fina smycken och inte att glömma: ett stort leende!

På campet var vi allt från 7personer upp till 22 stycken! Det pratades tyska, norska, holländska, hindi, engelska och svenska. Gemensamma filmkvällar i sällskapsrummet med vår lilla tv eller kvällsmat på den närliggande pizzerian när vi verkligen behövde äta något annat än ris. Pratstunder i trädgården eller helger på stranden tillsammans gjorde fritiden extra trevlig.

Jag träffade många härliga människor under mina fyra veckor i Indien. Jag kommer minnas barnen på dagis som söta och busiga, kvinnorna och barnen i slummen som glada och snälla och personalen på campet som glada och hjälpsamma. ”Hello Sofia, how are you” sa städerskan glatt minst en gång varje dag. De andra volontärerna på campet var härliga vänner att ventilera och skoja med.

De fyra veckorna i Indien hoppas jag bara varit mina första veckor iväg som volontär utanför Sveriges gränser. Det finns så många människor där ute att hjälpa, så många möten både med kulturer och människor att upptäcka.

I’d rather look back at my life and say ”I can’t believe I did that”, rather than saying ”I wish I did that”.

Vänliga hälsningar Sofia, volontär i Goa Indien