Den sommaren volontärarbetade jag på ett barnhem och skola, jag fick känna på det tuffa livet där det varken finns rinnande vatten eller elektricitet. Skulle man ta sig in till närmaste stad kunde det gå flera timmar innan bussen kom och man pressades in med alldeles för många andra resenärer i den lilla bussen. Duscha, tvätta och diska kunde ta en hel dag.
Men trots denna omställning från mitt bekväma liv i Sverige fann jag livet i Matanana mer värdefullt. På väg till brunnen där man hämtar vatten stannar man och hälsar på människor man möter, utbyter ett par hälsningsfraser på swahili, vinkar till grannarna som arbetar på åkern och bjuder fnittriga barn på kex. Trots bybornas ständiga fysiska, hårda arbete, dag efter dag, fanns det en närvaro som inte går att beskriva utan måste upplevas. Jag hjälpte barnen på barnhemmet med läxor, diskade, tvättade och högg ved. Hängde med ut på åkern och skördade majs och andra grödor, tog med barnen på utflykt, undervisade i den lokala skolan och pratade om livets alla frågor vid brasan sent på kvällen efter att alla ätit middag ihop.
Den sommaren gick fort och jag visste att jag skulle återvända, vilket jag också gjorde sommaren 2015. Då hade jag under året hemma dragit igång en insamling som skulle finansiera mitt projekt så att jag skulle kunna renovera klassrum i Ulole, grannbyn till Matanana. Tack vare generösa bidrag hemifrån kunde bland annat två nya klassrum invigas i somras.
Jag kommer alltid återvända till Matanana och om du är en nyfiken, initiativtagande och öppen person är Matanana helt rätt plats att åka till för att volontärarbeta.